*My Life ur Entertainment*

Glädjen som uppstår när man sekunden efter man stängt sin ytterdörr inser att man precis låst sig ute. Att man står där i trapphuset i sin pyjamas med sin kasse tvätt ursprungligen på väg till tvättstugan. Nycklarna liggandes inne i lägenheten. Yes! Lyckoruset som sen uppstår när man måste tränga sig på hos grannen, be dem ringa låssmed, vänta på låssmeden i en timme och sen betala nätta trettonhundra pengar för skiten. Yes, yes, yes! Underbara lördag.

Torsdagen. Träna-med-Vici-dagen som just denna torsdagen inte blev en träna-med-Vici-dag. Det där tantskrället Vici har nämligen låtit meddela att hon är sjuk. Ska jag vara ärlig var det ganska välkomna nyheter. Givetvis inte den att hon är sjuk, men den att jag får en lugn stund hemma på soffan ikväll. Jag själv är liksom inte heller hundraprocentig i skrivande stund. Krasslig. Igen liksom. Det känns lite grann som att jag är förkyld oftare än vad jag är frisk. Och det gör mig vansinnigt frustrerad. Jag vill ju bara komma igång med min träning igen, framförallt just för att må bättre. Men förkylningarna sätter vad man skulle kunna säga ganska många käppar i hjulet för det. Lite som en never ending story. En enda stor ond cirkel.

Imorse när jag vaknade hittade jag fem laxar under kudden. Och då syftar jag inte på laxar som i fisken lax utan som i pengen lax. Tusenlappen. Min första tanke; Nej men? Tandfen? Icke. Det var mindre mystiskt men dock mer romantiskt än så. Det var nämligen han den där som smugit in ett bidrag till dagens tandläkarbesök. THE tandläkarbesök. Det där besöket jag verkligen inte någonstans sett fram emot. Rotfyllningen. Så, hur gick det? Jo, det ska jag berätta. Jag är trettio jävla barre. En vad man skulle kunna säga mycket gedigen ålder. Im a grown ass woman liksom. Men. Jag är inte för vuxen för att fortfarande kunna be pappa hålla mig i handen. Vilket han gjorde idag under dagens tortyr. Som jag överlevde. 2 down 1 to go.

Den här katten right here hade en sån där tjejkväll tillsammans med my main bitch Vici igår kväll. En högst spontan playdate vilken innefattade några glas vin och en jävla massa skitsnack.  Bra snack. För övrigt. Det latinska uttrycket ”Veni Vidi Vici” myntat av herr Julius Caesar vilket enkelt översatt betyder ”Jag kom, jag såg, jag segrade.” Och SOM hon gjorde. Vici alltså. Jag är förtrollad av den där kvinnan. Förtrollad, I tell you. OH. By the way. När vi ändå har det på tråden så att säga. Vänskap och relationer. Jag vill då passa på att klargöra en sak. Den universella måttstocken som betygsätter vänskap. Graden av kärlek. Skulle jag dö för dig eller döda åt dig? Förmodligen inte. Misstolka mig rätt. Jag tycker generellt sett om mina vänner. Men jag anser att man har olika vänner för olika behov. Vissa människor fyller olika funktioner i mitt liv liksom. Och jag tycker helt enkelt inte om att betygsätta vänskap just för att de betyder olika mycket beroende på situationer och funktionen just de fyller just då. Men visst. Jag har några få riktigt nära vänner som fyller alla funktioner. De tre som jag aldrig blir mätt på. De tre som i alla fall för en liten stund skulle få mig att överväga ovanstående larv om ”att dö för”. Men ni andra. Gå för faaan inte omkring och tro att jag skulle ta en kula för dig.

För det skulle jag inte.

Det slog mig att jag faktiskt bara har en vecka kvar innan jag börjar mitt nya jobb på den där fina adressen. Den nya tjänsten som bland annat innefattar en klädkod. Vilket egentligen inte är några konstigheter. Jag är van vid att arbeta med dresscode, som i kostym. Min nuvarande tjänst är dock lite väl strikt klädkodsmässigt. Svart kavaj, svart kostymkjol, vit överdel, svarta ej heltäckande strumpbyxor samt svarta pumps. Fem dagar i veckan, all black. Vilket är tråkigt. På min nya arbetsplats är klädkoden även där en strikt sådan. Proper. Men inte med ett uttalat färgtvång. Därför beställde jag nytt vårfräscht och framförallt non-black till min arbetsgarderob.

Jag tycker om att iaktta människor. Misstolka mig rätt nu. När jag säger iaktta menar jag det i ett ganska så non-creepy way. Som i att titta, begrunda och beundra. På tåget exempelvis. Där granskar jag mina medpassagerare. Det börjar alltid väldigt ytligt. Hur ser de ut? Vad har de på sig? Hur luktar människan? Och hur tänkte han/hon när denne klädde på sig imorse? Efter det spinner jag vidare. Vad jobbar människan med? Hur bor den? Vilken personlighet finns där bakom skalet? Om de fibblar med en telefon - vem sms:ar han/hon med? Och vad handlar konversationen om? Kan han/hon dansa? Vilken är människans favoritmat och när fick han/hon egentligen ligga senast? Så, vad vill jag säga med detta? Inte mycket egentligen. Bara det att jag tror att alla människor bär på en historia. Vissa är mer intressanta än andra. Oavsett vilket finns det förmodligen en saga, förtrollande eller inte, att läsa i alla omkring dig.

Om du bara öppnar ögonen.

Ettusentrehundra spänn för en timmes tortyr. Jo jag tackar. Anywho’s. I survived. Jag var allt annat än kaxig. Men hörrni. Jag överlevde tortyren aka dagens såkallade akuta endodontiska behandling. Och det känns lite grann som att just det var målsättningen idag. One down two to go. Det krävs tydligen minst två behandlingar och ca sjutusentvåhundra spänn till innan min tand är lagad. Tre ord. Rotfyllning. Tre. Kanaler. Det går bra nu kompis, det går bra nu.

Jag är generellt ganska hård och kantig. Tuff enligt vissa. Stark enligt mig själv. Men en av de få situationer där jag är allt annat än kaxig, rent utav rädd, är när jag sitter i en tandläkarstol. God damn, vad jag tycker det är obehagligt. Och vad hände igår? Jo, jag bet av en tand och dog lite grann av smärta. Fick en akuttid hos tandis ikväll. Har knarkat alvedon hela dagen. Förmodligen ska tandrackaren dras ut ikväll. Ordet som bäst beskriver mitt nuvarande tillstånd bäst? Ångestladdat. SOM FAN. Och hörrni. Kompisar. Överlever jag inte kvällens drabbning med tandläkaren. Ja, då ska ni veta att jag tycker om er. En del bättre än andra.

Farväl.